Tankarnas slagfältSmakprov

Positiv tro

Där allt [För Abraham, mänskligt skäl för] hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till [otaligt] många folk, som det var sagt: Så talrika skall dina efterkommande bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp [fullständigt] saknade livskraft - han var då omkring hundra år - och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. - Romarbrevet 4: 18–21

Berättelsen om Abraham förvånar mig oavsett hur många gånger jag läser den. Det är inte bara födelsen av en son när han var hundra år gammal. Det är ett mirakel. Men lika fantastisk är att han väntade tjugofem år på att löftet skulle uppfyllas. Han var sjuttiofem när Gud lovade honom en son.

Jag undrar hur många av oss skulle tro på Gud och leva i förväntan i tjugofem år. De flesta av oss skulle förmodligen ha sagt, "Jag hörde inte riktigt från Gud." "Åh, jag antar att Gud kanske inte menade det." Eller "Jag måste gå någon annanstans för att få ett nytt ord från Herren."

Sara och Abraham hade problem med att hålla fast vid det löftet. Som ett sätt att försöka få vad de ville ha, fick de Saras tjänstekvinna, Hagar, att föda honom en son, men Gud lät honom veta att det inte var så det skulle gå till. Jag tror att deras handlingar försenade ankomsten av Guds utlovade barn.

I vår otålighet tar vi ofta saken i egna händer. Jag brukar säga att vi får ”ljusa idéer” - egna planer, som vi hoppas att Gud kommer att välsigna. Dessa planer öppnar dörren för förvirring och kaos. Resultaten måste hanteras, vilket ofta fördröjer vårt mirakel.

När Mose kom ner från Sinai efter att ha tagit emot de tio buden från Gud såg han israeliternas ondska, eftersom de hade blivit otåliga av att vänta. I ilska bröt han sönder tavlorna på vilka Gud hade skrivit budorden. Även om vi kan förstå Moses ilska, måste vi komma ihåg att den inte initierades av Gud. Därför var Mose tvungen att gå upp på berget Sinai igen och återigen gå igenom processen för att få de tio budorden. Mose kanske fick en tillfällig känslomässig tillfredsställelse, men det kostade honom mycket extra arbete. Det här är en bra lektion för oss alla. Vi måste först be och hålla oss till Guds plan, inte planera och be att vår plan kommer att fungera.

Det är ofta svårt att tro på Gud och hålla fast år efter år efter år.

Ibland efter mina möten kommer människor till mig och berättar många sorgliga historier. Jag uppmuntrar dem att bli positiva och optimistiska. Vissa människor lyssnar på varje ord jag säger, nickar, kanske till och med ler, och sedan säger de det mest negativa ordet av alla: ”Men. . . ” Med det enda ordet förnekar de allt jag har sagt. Det är inte Abrahams ande.

Bibeln ger oss löften, hopp och uppmuntran. Gud lovar gott för oss som tjänar honom. Trots motgångar i våra omständigheter - och vissa människor har helt hemska situationer - lovar Gud fortfarande gott. Vår känsla av godhet kanske inte är densamma som Guds. Att få det vi vill omedelbart kanske inte är bäst för oss. Ibland är det bästa att vänta eftersom det hjälper till att utveckla Guds karaktär i oss.

Herren väljer att göra gott mot oss och att göra oss lyckliga; djävulen väljer att göra ont och göra oss eländiga. Vi kan förbli tålmodiga och fortsätta att tro på Guds löften, eller så kan vi låta den ondes viskningar fylla våra öron och leda oss vilse.

Alltför många av oss har ignorerat det faktum att Gud är upphovsmannen till mirakler. Han specialiserar sig på att göra det omöjliga: Han skaffade en son till ofruktsamma Sara; Han delade Röda havet så att israeliterna kunde gå över på torrt land; Han slog ner Goliat med en enda sten från en slunga. Det är mirakler. Det är den Helige Ande som arbetar, trotsar naturens lagar (Han skapade lagarna så att han kan bryta dem).

Hebreerbrevet 11 är ett kapitel om tron och Guds folk som vågade tro på löften. 

Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud måste [nödvändigtvis] tro att han är till och belönar dem som söker honom.” (v. 6).

När jag betraktar den versen kan jag se hur djävulen smyger sig in. Han säger till oss: ”Ja, det är sant. Det var speciella människor. Du är ingen. Gud kommer inte att göra något speciellt för dig. Varför skulle han?”

Det är en satanisk lögn - och en som alltför många lätt accepterar. Gud älskar var och en av oss, och Bibeln säger att han är vår far. Varje god far älskar att göra bra saker för sina barn. Gud vill göra bra saker för dig och för mig.

Förvänta dig ett mirakel i ditt liv. Förvänta dig många mirakler.

Positiv tro på Guds löften ger goda resultat eftersom Den Gode skickar dem till oss. Vägrar du att ge upp, så kommer du att se resultatet av din positiva tro.

Kära himmelske far, förlåt min brist på tro. Förlåt mig för att jag har låtit Satan lura mig eller få mig att tro att jag är värdelös eller ovärdig dina mirakler. Jag är värdig eftersom du gjorde mig värdig. Du är Gud av det omöjliga, och jag ber dig att hjälpa mig att vänta på dig och aldrig ge upp. I Jesus Kristus, min Herre, ber jag. Amen.