Upprättade drömmarSmakprov

Jag trodde aldrig att jag skulle leva tills jag var tjugoett. Efter en lång historia av sexuella övergrepp, våldtäkt och ett liv i en kaotisk miljö lämnade min mamma mig vid tretton års ålder ensam i vårt gängdominerade område tillsammans med min åttaårige bror, där vi fick klara oss själva i tre månader. Under den sommaren blev jag träffade jag en äldre kille som erbjöd oss mat och husrum. Det utvecklade sig till en våldsam relation där jag blev utnyttjad och den ledde till att jag började arbeta inom sexindustrin som strippa. Min pojkvän blev min hallick och mitt liv snurrade utom kontroll. 

Då kom Jesus. 

Hos honom fann jag nåd, helande och en väg till frihet. Jag började drömma igen. Jag drömde om en dag då jag hade ett hem med vitt staket och en gräsmatta med leksaker överallt. Jag drömde om en hel familj där vi alla hade samma efternamn. Min dröm innehöll trygghet och stabilitet -- något jag inte hade fått uppleva mycket av under min barndom.

Felaktigt trodde jag att om jag gick till kyrkan på söndagarna, läste de rätta böckerna och gjorde de rätta sakerna så skulle alla mina drömmar bli sanna och jag skulle ha en Jesus-immunitet mot alla problem i livet. 

Inom några år blev allt som planerat. Jag var gift, hade ett vackert barn och ett hem med en gräsmatta. Livet var så bra att jag var avundsjuk på mig själv. 

När jag upptäckte att min man hade haft flera affärer och inte ens var villig att arbeta för att rädda vårt äktenskap, kändes det som att allt hopp jag någonsin haft för mitt liv hade krossats. Livet jag drömde om höll på att falla i bitar. 

Langston Hughes ställer en fråga i sin dikt "Harlem", "Vad händer med en uppskjuten dröm?" 

 "Skrumpnar den

      som ett russin i solen?

      Eller varar sig som ett sår --

      Och sen ger sig av?"

Jag tror att vad som händer med våra drömmar när de skjuts upp, utom räckhåll, eller till och med går i bitar, beror på drömmaren.  Hur vi reagerar kommer att avgöra om vi tar oss närmare vårt livs Gudsdröm, eller om vi kommer längre ifrån den.

I uppvaknandet efter min mans bekännelse stod jag inför ett beslut…

Vad skulle jag sätta mitt hopp till? Skulle jag hoppas på drömmen jag hade för mitt liv? Eller skulle jag hoppas på Gud?

Enligt Bibeln gör ett uppskjutet hopp hjärtat sjukt, men att hoppas på Jesus är ett ankare för vår själ.  Hur mycket jag än ville kunde jag inte förändra mina omständigheter, men jag kunde bestämma hur jag skulle reagera på dem. 

Jag vill bjuda in dig att reflektera över följande fråga: Var finns ditt hopp idag? Har du ditt hopp i din livsdröm? Eller har du satt ditt hopp till Drömgivaren?