Andakter under fastan från Holy Bible: MosaicSmakprov

Falsk uppoffring (Eileen Button) Som många andra katolska barn, slutade jag äta godis under de lite mer än fyrtio dagarna av fastan. Jag kommer ihåg att jag kröp nerför trapporna på påskdagens morgonen i hopp om att bli mött av en fantastisk "Palmers-hare" helt i choklad. Efter att ha överlevt uppoffringens smärtsamma period, kunde jag knappt bärga mig tills jag fick knapra på påskharens långa, utsökta öron. Jag blev ibland besviken om jag upptäckte att korgen, istället för den önskade haren, innehöll ett ihåligt chokladkors. Lutad mot grönt plastgräs och omgivet av pastellfärgade gelébönor, stod en mjölkchokladversion av föremålet för min frälsares lidande. Istället för Kristi mörbultade kropp, bar korset en rosa och gul blomma gjord av socker. Jag kunde inte äta det. Det kändes hånfullt att göra det. Även om det var nästan omöjligt att utstå de långa, sockerlösa dagarna av fastan, förvånades jag av hur ytlig min "uppoffring" var när jag konfronterades av det där chokladkorset på påskmorgonen. Även barn brottas med verkligheten i Kristus ultimata offer. Den årliga fastan är svårförståelig för många. Att neka sig sina favoritgodsaker eller vanor - även om det bara är för en kort period - verkar onödigt gammeldags i vår jag-vill-ha-nu-kultur. Fastan är som ett tungt och långsamt lunkande som leder till den illavarslande långfredagen och den underbara lovsången på påskdagen. Det är en tidsperiod som markeras av reflektion och avsiktlighet. Men ofta kommer vi i vägen för våra egna goda avsikter. När vi fastar från mat eller teknologi (eller vad det nu kan vara som våra hjärtan manar oss till och som hotar den plats som bara Gud kan fylla) kan det vara frestande att känna stolthet eller högmod över det vi offrar. Det vi ger upp är ibland det som inom oss ropar om ett "behov" som behöver mötas. Istället för att fokusera på Jesus Kristus, kan vår uppmärksamhet istället dras till det som vi frivilligt gett upp. Men tillämpning av fastan kan vara en värdefull disciplinering. Det är svårt att förstå vad det som vi känner är "vår rättighet" gör med vår kropp och själ. Vår kultur prisar njutning och böjer sig djupt för alla dess utsökta erbjudanden. Allt eftersom vi "tar del av det" kan vi bli mindre känsliga för våra egna behov - den äkta hungern - i våra liv. Att följa fastan kan hjälpa oss att brottas med anledningarna bakom vår ständiga konsumtion. När vi bestämmer oss för att bryta med det som misslyckas med att tillfredsställa oss, hamnar vi ansikte-mot-ansikte med en del stora och svåra frågor. Kan vi lita på Jesus när han säger: "Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun"? Hur kan vi bereda plats för Frälsaren i våra överhopade och nertyngda liv? Kan vi förstå långfredagens verklighet och leva i dess ironi? Fastan utmanar oss att tänka på de ärliga svaren till det här och andra självrannsakande frågor. Den bjuder in oss att frivilligt hoppa av ekorrhjulet av konsumtion och uppleva stinget av avhållsamheten från den ständiga, hänsynslösa njutningen. Den öppnar en möjlighet till en välbehövlig paus i våra frenetiskt materiella liv. Som många andra troende håller jag fast vid den årliga ordningen i fastan och fortsätter att ge upp något som jag konsumerar. Jag värdesätter den här tidsperioden av avhållsamhet, uppenbarelse och att söka Herren. Varje år lär jag mig något nytt. Kanske var jag - och är fortfarande - förolämpad av ett ihåligt chokladkors för att det symboliserar det som ofta är sant om våra andliga liv: det som vi ser på utsidan kanske ser vackert ut, men vi kan vara tragiskt tomma. Emellanåt bryter verkligheten i Kristi offer och hans mäktiga kärlek igenom till våra förhärdade hjärtan. Insikten är som kallt vatten på våra trötta ansikten och det får oss att flämta till. De tomma delarna av våra själar kan fyllas.