Andakter under fastan från Holy Bible: MosaicSmakprov

Lördag (Steve Thomason) Lördag måste ha varit en lång och dyster dag. Det hände sig inte bara att de gömde sig i fruktan för sina liv, utan ännu värre, de sörjde djupt. Jesus var borta. Hans lärjungar hade sett på när soldaterna bar bort honom till platsen där han skulle avrättas dagen innan. Nu var det lördag, deras mästare var död och sorgen skar djupt, och de hade lämnats kvar med en tom känsla. Det hade inte bett om det här. Jesus skulle ju vara Messias. Han skulle leda dem till seger över deras förtryckare. Han skulle etablera Israel till att återigen bli en stark nation och tillåta dem att njuta av glädjen av rättvisa. Smärta, förtvivlan och sorg var inte del av överenskommelsen. Kanske har du också känt dig som lärjungarna den där lördagen. Det har i varje fall jag. Under en tidsperiod av femton månader i mitt liv upplevde jag min väns, mormors, farmors, svärfars, och kyrkan vi planterades död, samt min svägerska och brorsdotters nära-döden-upplevelse. Pang! Där var jag. Det verkade som om allt runtomkring mig dog. Jag hade inte gått med på det här. Jag trodde att följa Jesus var att gå med seger och frid. Jag kunde bara känna smärta och förtvivlan. Jag hade faktiskt tappat förmågan att känna helt och hållet. Jag önskar att jag kunde säga att jag hanterade det med ära och värdighet, tyst nickat och lett, och citerat kraftfulla klichéer om Guds allsmäktighet. Det var inte det jag gjorde. Jag växlade mellan domnad förnekelse och irriterande tvivel. Jag tänkte att kanske höll jag inte måttet. Kanske straffade Gud mig för något. Kanske hade jag blivit lurad alla dessa år och universum var verkligen en kall och tom plats. Jag tror att lärjungarna hade liknande tankar den där mörka lördagen. Det verkade som att allt hopp försvunnit. Vi känner så eftersom vi glömmer bort en viktig sanning. Jesu väg är en väg av smärta, förtvivlan och sorg. Jesus led mycket i sitt liv - även innan han blev arresterad och avrättad. Som barn visste han vad det betydde att gömma sig i Egypten i fruktan för sitt eget liv. Han kände sin styvfar Josefs förlust. Han grät över sin vän Lasarus död. Han sörjde över förblindelsen över Israels folk. Han våndades så mycket att han började blöda i Getsemane. Han ropade ut till sin förfader David, när han hängde på korset: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Men Jesus förkunnade till oss att det skulle ske. I Johannes kungörelse för Jesu sista undervisning sade Jesus att Gud skulle ansa grenarna som klamrade sig fast vid vinstocken (Johannesevangeliet 15:1-17). Att bli ansad gör ont. Att få stora delar av ens liv avskurna är inte en behaglig upplevelse. Det finns ingen glädje eller sensation av att bli flådd. Men som den store Trädgårdsmästaren vet finns det ingen tillväxt utan beskärning. Sådan är Jesu väg - Guds väg av kärlek och nåd. Gud renar oss genom smärta. Lärjungarna lärde sig detta och skrev om det till kyrkorna. Jakob sa att vi bara skulle skatta oss lyckliga när vi utsätts för prövningar av olika slag, eftersom det i slutändan ger oss styrka och uthållighet. Petrus sa att lidande renar våra hjärtan hjärtan likt eld renar guld. Och tillsist Paulus som när han beskrev den smärtsamma processen att gå igenom förföljelse och att bryta ner fördomarnas fästen, nådde kulmen av processen med ett ord - hopp. Lördag var äntligen över. På söndag fick lärjungarna se verkligheten av något som går djupare än förtvivlan. De fick möta hopp. Jesus tog sig igenom smärta och förtvivlan och kom ut på andra sidan uppstånden. Lördagar kommer att komma. Det kan du räkna med. De kommer att komma och de kommer att vara smärtsamma. De kanske pågår en dag eller tjugo månader. När de kommer, kom då ihåg det här - utan lördag kommer inte söndag. Jesu kärlek är vårt hopp idag och för evigt. Vi kommer att sörja, men vi kan sörja med hopp.