Psaltaren 77:1-20

För körledaren. Av Asaf, en psalm. Jag ropar till Gud med hög röst, jag ropar till Gud, må han höra mig. I nödens stund söker jag Herren, hela natten sträcker jag ut mina händer utan att tröttna. Ingenting ger mig tröst. Jag tänker på Gud och suckar. Jag grubblar och krafterna sviker. Du låter mig inte sluta ögonen, jag är utan ro, finner inga ord. Jag tänker på forna dagar, minns längesedan gångna år. Tankarna mal om natten, jag grubblar och söker förstå. Förkastar Herren för alltid, skall han aldrig mer visa nåd? Är hans trofasthet slut för all framtid, är hans löfte upphävt för evigt? Är Gud inte längre god mot oss, står vreden i vägen för hans barmhärtighet? Jag tänker: Det är detta som plågar mig, att den Högste inte handlar som förr. Men jag minns Herrens gärningar, jag minns dina forna under. Jag tänker på allt vad du gjort och begrundar dina stora verk. I helighet, Gud, går du fram. Vilken gud är så stor som du, o Gud? Du är den Gud som gör under, du visade folken din kraft. Med stark arm befriade du ditt folk, Jakobs och Josefs ättlingar. Vattnen såg dig, o Gud, vattnen såg dig och skälvde, djupen bävade. Från skyarna strömmade vatten, åskmolnen mullrade och dina pilar flög. Din åskas vagnshjul dånade, blixtarna lyste upp världen, jorden darrade och skälvde. Genom havet gick din väg, din stig gick genom stora vatten — du lämnade inga spår.